Under en bönestund får Hanna se en syn, sedan förändras allt. Här berättar hennes man:
”Gläd er med oss!! Vi har fått uppleva ett mirakel!!
Min älskade fru Hanna har varit sjuk i ME i många år. De senaste 7 åren har hon varit helt sjukskriven. De senaste fyra åren har hon inte varit utanför hemmet och varit i princip helt sängliggande. De senaste 2,5 åren har hon inte träffat/pratat med någon utanför vår lilla familj. Det senaste halvåret har jag burit henne då hon behövt lämna sängen.
Men inte längre…
För två veckor sedan så låg jag bredvid Hanna och vi bad tillsammans (jag ber viskandes och hon är med). I slutet av bönen så brukar vi bara vara stilla och ibland så upplever vi det som att Gud talar till oss i vårt inre. Den här gången så märker jag hur Hanna börjar gråta och hon berättar sedan hur hon fått en syn (typ en film spelas upp för henne). I synen så befann sig Hanna i en grop/håla utan någon möjlighet att ta sig upp. Så helt plötsligt upplever hon hur Jesus kommer och sträcker ner sin hand (som fortfarande bär spikmärke efter korsfästelsen) och drar henne upp ur gropen.
Överväldigad av glädje så kramar hon om Jesus gång på gång och han berättar för henne hur mycket han älskar henne. Sedan vänder de sig om mot hålet/gropen och Jesus säger: ”Dit ner ska du aldrig igen” och fyller igen gropen.
Efter synen så är Hanna omtumlad av den starka upplevelsen, men är inte helt övertygad om vad det egentligen betyder. Hon får också ett bibelord kopplat till upplevelsen. Psaltaren 40:2-4.
Dagen efter så lägger jag märke till att Hannas blick ser klarare ut. (Förmiddagarna har inte varit Hannas bästa tid direkt…) Då berättar Hanna att det över ögonen känns som när en tandläkarbedövning släpper, en pirrande känsla. Vi kommer överens om att det stora mörka hålet som funnits i Hannas liv är ME och om Jesus säger att hon inte ska ner i det hålet så måste det ju betyda att ME:n är borta!!
Vi börjar testa. Hon börjar att försöka gå igen och märker att även om hon snabbt blir trött (muskelstyrkan är ju inte på topp efter flera års sängliggande), så får hon inga bakslag. När det gäller ME så är ansträngningsutlöst försämring signifikativt (PEM). Om man går över gränsen för fysisk eller kognitiv/mental ansträngning ger det tydliga ”krascher”. Hanna har t.ex. under hösten försökt ta några steg, men det har resulterat i omedelbar försämring av hennes mående. Nu sker inga bakslag!
I flera dagar upplever hon hur ”bedövningen släpper” över ögon och tanke, och hon både ser och tänker klarare, hjärndimma försvinner. Ljud- och ljuskänslighet avtar mer och mer och hon kan sitta upp längre och längre stunder. Hon börjar få tillbaka sömnen och aptiten. (På sistone har det varit extremt mycket soppa och det som funkar då man äter liggandes.)
För oss är det ingen tvekan; Gud har gjort ett mirakel!!!
Vi finner inte ord för vår förundran och tacksamhet över det som har hänt!! Tack Jesus!!!
Just nu så har vi börjat återerövra vår familjevardag, en höjdpunkt är ju middagen då HELA familjen nu sitter med, vi kommer inte ihåg när det skedde senast, vilken lyx!!
Vi inser att det nu väntar en tid då vi ska montera upp livet igen som länge levts i ”överlevnads-mode”. Hannas muskler behöver byggas upp och även hjärnan stegvis vänja sig vid mer intryck. Vår värld har ju varit extremt liten under de senaste åren och den kommer att behöva växa långsamt. Jag brottas fortfarande med mina utmattningssymptom som jag haft de senaste 5-6 åren till följd av Hannas sjukdom. Men vi tror och ber om att detta ska få bli en vår av återhämtning och framsteg för hela familjen!
Tack alla ni som stöttat, bett, peppat och haft omsorg om oss under dessa år!! Ovärderligt! För dig som det känns naturligt för, hjälp oss tacka Jesus!!”
TEXT AV: ZAMUEL
Samuel delar detta på sin Facebook-sida och har fått tusentals reaktioner från de som känt till situationen i alla dessa år och många fler.
Foton: Iswanto Arif, Jurien Huggins, Dan Dealmeida
