Fadern väntar på att varje bortsprunget barn ska komma hem
Jag tror att det finns en längtan inom varje människa, efter att hitta tillbaka till platsen där man verkligen hör hemma. Därför beskriver Bibeln oss som bortsprungna barn, förlorade barn som gått vilse i en farlig värld. Vi är där ute och väljer egna vägar ”och klarar oss själva”. Vi tar mycket skada. Vi lyssnar på allt för många röster. Men det finns en kärleksfull Far som fortsätter ropa på oss. Han kallar oss tillbaka till att leva under Hans omsorg. Ignorera inte den rösten.
När jag började lyssna på rösten som ropade efter mig, leddes jag hemåt. Där mötte jag en Gud som var annorlunda än jag förväntat mig. Det var en Fader som stod med utsträckta armar och väntade på mig.
Den goda Fadern har två sorters barn. De som kommit hem, som känner sin pappa och som vilar i tryggheten av att ha en Far som beskyddar, leder och älskar dem. De faller, men får hjälp upp igen. De gråter, men blir tröstade. De lär sig av någon som vet vad som är bäst för dem och de litar. Men Fadern har också barn som är borta, som inte känner sin Far, som inte har den tryggheten. Barn som har sprungit bort, eller barn som inte hittat hem. De har ingen att vägledas av, ingen att vända sig till och tar ofta mycket skada.
Jesus berättar om en kille som valde att springa bort från sin familj. Han tog ut sitt arv i förtid och sålde sin mark, som om den hade noll värde för honom känslomässigt. Han hade väl längtat efter att ha sina egna pengar och göra sin egen grej. Inte leva under pappans regler och livssyn. Sonen såg inte värdet i det han redan hade och tyckte att allt det där som fanns i världen kändes väldigt mycket mer tilldragande.
Han sticker iväg och till en början ser han sig inte tillbaka. Han spenderar sina pengar, festar, köper sex, jagar efter en high, efter allt som han känner för i stunden. Men det visar sig att det var inte så givande som han först trodde. Livet blir tomt, smärtsamt och skadligt. Pengarna tar slut, den tillfälliga glädjen tar slut och snart vill sonen bara hem. Det blir svält där han befinner sig, och för att överleva tar han ett jobb med att vakta svin.
Där sitter han i smutsen. Han har bytt bort sin plats som älskad son, som arvinge, och allt det goda som det innebar – till att vakta det djur som ansågs vara det mest orena i hans kultur. Nu längtar han efter att äta maten som grisarna äter. Han är på botten.
”Var det detta liv som fadern ville ge sin son?
Nej.
Var det detta liv som Fadern ville ge sin son? Nej. Fadern hade en annan plan, men han vill inte tvinga sin son att vara kvar. Sonen gjorde ett val och valet fick konsekvenser. Det är ofta på botten vi hamnar innan vi inser att vi byggt vårt liv med ett byggmaterial utan hållbarhet. Och det kanske är bra, för på botten går det att lägga en ny grund i sitt liv.
Nu har sonen bestämt sig. Han vill tillbaka hem. Men hur kan han visa sitt ansikte för sin pappa igen? Han tänker att kanske, kanske, kanske kan jag komma tillbaka krypandes och be min Far att få bli en tjänare eller slav? För till och med de har det så mycket bättre. Det är bättre att vara en slav i min fars hus än att inte tillhöra det alls.
Skamset vänder han till slut hem, med en mycket liten strimma hopp. Det är desperation som driver honom.
Längs vägen en bra bit från hemmet går fadern. Han har gjort en vana av att ta en runda och kolla ifall att det kommer någon, därför att han väntar på en förlorad son. När fadern får se en härjad siluett i horisonten börjar han springa. Han håller inte tillbaka den överväldigande glädjen av att se sin son komma hem. Han bryr sig inte om att han skämmer ut sig. Han fångar upp sin son och sonen bryter ihop i sin Faders famn.
Lyssna på detta: “Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade fram, omfamnade honom och kysste honom. Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er! Ta fram den finaste dräkten och klä honom, och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den. Nu ska vi äta och fira, för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.” (Bibeln – Luk 15:20-24)
”Det blir en sån otrolig krock mellan att dels känna så mycket kärlek och samtidigt känna sig så ovärdig.
Gud söker efter dig
Genom Bibeln kan vi lära känna Guds karaktär, och genom Jesus kan vi lära känna Faderns karaktär. Jesus är tydlig – Det här är Guds respons när du kommer till Honom: Mitt barn var dött men har fått liv igen, mitt barn var förlorat men är återfunnet. Nu firar vi!
Gud söker efter dig, han springer mot dig, han fångar upp dig. Dina smutsiga fötter som du fått på dina egna vägar tvättar han. Från dina händer och ditt ansikte sköljer han bort allt det som har varit. Dina gamla kläder, utslitna från ett hårt liv, slänger han bort. Han ger dig nya kläder, rena, vita, utan fläckar och skrynklor. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Han serverar dig en festmåltid. Fyller dig med rätt kost, som ger ny kraft.
Det är när den hemkomna sonen får det där bemötandet som det blir en sån otrolig krock mellan att dels känna så mycket kärlek och samtidigt känna sig så ovärdig.
Det är såhär många känner när de tar emot Jesus i sina liv. Att de får komma hem till Gud och bli upplockade i en enorm Fadersfamn. Och kärleken som väller fram, friden som väller fram, den känns så oförtjänt. Man kanske aldrig har sett sig själv som en syndare, kanske mer som ett offer. Men allt det där faller på plats i den stunden där man upplever hur en helig Gud, Skaparen av universum, säger: Jag ser dig, jag älskar dig, jag förlåter dig, och jag kallar dig för mitt barn. En del får se hur Gud visar deras synd och hur han sedan sköljer bort den eller säger “allt är förlåtet”. Andra bara upplever i den stunden att de är en syndare, att de inte är värdiga, samtidigt som själva mötet tvättar de rena. En del sträcker sina händer, andra böjer sina knän, tårarna rinner, något livsförvandlande håller på att ske. I ett sådant ögonblick börjar livet om.
Då börjar livet om
Det nya livet är inte automatiskt ett lätt liv. Men det är skillnad på att leva ett liv som förlorad jämfört med ett liv som återfunnen, med en återupprättad fadersrelation med ljusets Fader. När man sedan lever sitt liv utifrån det här ögonblicket så lever man det med en känsla av att vara älskad som går rakt igenom kropp, själ och ande. Behovet av bekräftelse från världen, från tillfälliga relationer, från droger eller vad det nu kan vara, minskar. Man börjar leva ett liv där man inte letar efter ursäkter för att leva på gränsen till det som skadar, utan istället ser Faderns vägledning som något gott, någonting att hålla blicken fäst på. En vandring påbörjas där man får lära sig, utvecklas, falla och resa sig igen.
Till en guide har vi Bibeln att läsa. Det är som att Gud delar ut 3D-glasögon som gör att Bibeln nu går från att vara vitt papper och svart bläck till att börja bli levande framför ens ögon.
Fadersbild
Vikten av en upprättad fadersbild präglar hela vår värld. En av de största anledningarna till varför det går snett i livet hänger ihop med relationen till ens föräldrar.
- Läs en studie: Father-Absent Homes: Implications for Criminal Justice and Mental Health Professionals
- Läs en artikel: Pappornas svek – sönerna växte upp till mördare
Det är som en tydlig bild av hur mycket vi behöver vår Gud. Bibeln drar en direkt parallell och säger att landet slås i spillror när fädernas och barnens hjärtans är vända ifrån varandra. Bland de som sitter i fängelse i världen har majoriteten ingen pappa/en frånvarande pappa/en trasig relation till pappa.
Det kan också vara så att vår egen skadade fadersbild gör att vi undermedvetet tror att Gud är en sådan förälder som sviker, som växlar i humör, som överger, som skadar. Men Gud är en sådan idealpappa att han till och med kan läka den skadan vi kan ha fått från vår egna föräldrar.
Släpp stoltheten!
En förutsättning för att sonen skulle få upptäcka att Fadern stod på vägen med öppna armar, var beslutet att gå emot skammen, besvikelsen och alla motstridiga känslor och faktiskt gå hem. Det gäller dig med. Visa Gud att du vill komma hem! Våga säga som det är (även om du är besviken och arg), våga öppna din mun och tala med Gud: Säg Gud jag vill komma hem, jag vill vara ditt barn, jag vill bli förlåten, tvättad och ta på mig de fina kläderna du har för mig. Jesus, jag vill ta emot dig och börja ett nytt liv. Jag vill lämna det gamla bakom mig.
Låt inte ursäkter, även om de är bra ursäkter, hålla dig från platsen du hör hemma på. Kom ändå, även om du är besviken på Gud, kyrka, kristna, dina föräldrar, dig själv… Kom även om du inte vet hur du ska kunna lämna vissa saker bakom dig, kom i det skick som du är nu. Fadern tar emot dig. Ni går framåt tillsammans. Kom du som har ont, sörjer, är sårad och bruten, det är till en förälder barn springer för att få bli tröstad. Kom du som är trött och vill bli buren på Faderns axlar.
Kom hem!
”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn”
Joh 1:12
”Och jag ska vara er Far och ni ska vara mina söner och döttrar, säger Herren den Allsmäktige.” 2 Kor 6:18
8Barmhärtig och nådig är Herren,
sen till vrede och stor i nåd.
9 Han går inte ständigt till rätta
och behåller inte sin vrede
för evigt.
10 Han behandlar oss inte
efter våra synder
och lönar oss inte
efter våra missgärningar.
11 Så hög som himlen
är över jorden,
så väldig är hans nåd
över dem som vördar honom.
12 Så långt som öster är från väster,
så långt avlägsnar han
våra synder från oss.
13 Så som en far förbarmar sig
över barnen,
så förbarmar sig Herren
över dem som vördar honom,
Psalm 103:8-13
Text av: Cecilia Lind
___
Foton: Priscilla Du Preez, Alexis Antoine, Liz Fitch, Sebastian Leon Prado